A till Ö

Debattartikel i GD och AB [1]som fått såssar att se rött! Marina Alfredsson Bror och Anders W Jonsson, Centerpartiet, tycker att det är dags att ändra las-reglerna Socialdemokraterna hävdar ständigt att den svenska Lagen om Anställningsskydd, las, inte är något problem. Nyligen beskrev Gefle Dagblad en kvinna som vikarierat som personlig assistent i två år och närmade sig rätten att få en tillsvidare anställning i Gävle kommun. Då slutade kommunen att ge henne arbete, trots att hon var både erfaren och omtyckt, för att hon enligt las skulle bli tillsvidareanställd. Inom äldreomsorgen beskrivs ofta samma sak. Las gör att kommunen hellre plockar in en oerfaren vikarie istället för den som börjar närma sig två års gränsen. Las är viktigare än att gamla och funktionshindrade får erfaren personal. Varje sommarlov är många barn oroliga. De vet inte om de får behålla sin lärare därför att en neddragning av antalet lärartjänster i kommunen alltid leder till en hotande flyttkarusell på grund av las. Att en klass ska ha rätt att behålla sin lärare som de tidigare haft väger lätt i förhållande till las. Sist anställd av alla kommunal lärare ska bort. Kompetens och kontinuitet för barnen har lägre prioritet. Barnkonventionen ”vid alla beslut ska barnens bästa komma i främsta rummet” är underordnad las. Att sen las konsekvent innebär att ungdomar och invandrare sparkas först är förstås också av underordnad betydelse. Inte konstigt att Sverige är ett av de EU länder som har den absolut högsta ungdomsarbetslösheten trots att vi vad gäller den totala arbetslösheten ligger omkring snittet. Las skapades på 70 talet för att ge trygghet till de anställda. Den leder till att många stannar på jobb de inte trivs på och leder därmed ofta till utbrändhet. Det borde vara dags att ändra las för att ge verklig trygghet inte bara till anställda utan även till barn, äldre och funktionshindrade. Marina Alfredsson Bror Centerpartiet Anders W Jonsson Centerparatiet [1] http://gd.se/ledare/debatt/1.1409681

Värna välfärden

Artikel publicerad i Ljusnan För oss är det självklart att de äldre ska få fatta de avgörande besluten om hemtjänst och även särskilda boenden. Dessutom tycker vi att det är suveränt om vi får fler privata alternativ inom äldreomsorgen. För oss är det självklart att de äldre ska få fatta de avgörande besluten om hemtjänst och även särskilda boenden. Dessutom tycker vi att det är suveränt om vi får fler privata alternativ inom äldreomsorgen. Flera undersökningar har visat att personalen oftast är mer nöjd med en privat arbetsgivare än att arbeta åt kommun/landsting. Tendensen är också mycket tydlig att brukarna är mer nöjda. Därtill kommer att de privata alltid driver verksamheten mer kostnadseffektivt. Tack vare Lagen om valfrihet som kom 1 januari står vi nu mitt inne i en väldigt spännande utveckling inom äldreomsorgen. Förväntningarna bland äldre att få mer makt är stora. Många, och då framförallt kvinnor, är intresserade av att starta egna företag. Gruset i maskineriet står tyvärr du Jan Lahenkorva och ditt parti för. Ert regeringsalternativ inkluderar vänstern vars hela ideologi bygger på att privata företag är dåliga. När vi läser materialet inför er partikongress stärks bilden. Många motionärer vill, precis som Vänstern, att all äldreomsorg ska drivas av kommuner. Precis som Vänsterpartiet försöker din partistyrelse dra billiga poäng på att företag som bedriver hemtjänst inte ska få gå med vinst. Mycket märkligt ur ett jämställdhetsperspektiv att alla de kvinnliga företagare som startar hemtjänstföretag inte ska få gå med vinst medan de män som, också med kommunala pengar, driver företag som sköter exempevis snöskottning ska få göra vinst. Det är också tråkigt att ni föreslår att Lagen om valfrihet ska avskaffas. Om man inte ger företag rätt att etablera sig och erbjuda till exempel hemtjänst kan ju de äldre heller inte få en verklig valfrihet. Resultatet av er politik blir att ni skrämmer bort kvinnor från att starta företag inom välfärdssektorn. Ni införde på 80-talet en lag som förbjöd privata dagis, lex Pysslingen. När den borgerliga regeringen 9194 avskaffade lex Pysslingen ledde det till en stark expansion av både antalet kvinnliga företagare och av antalet kvinnor som drev företag med anställda. När ni kom tillbaka till makten 1994 föll kvinnornas företagande tillbaka på grund av oklarheter om möjligheterna att driva företag inom välfärdssektorn, som är den enda sektor där kvinnliga företagare är överrepresenterade. Det vore klargörande om du som ombud till S-kongressen kunde klargöra din syn på de här frågorna. Vår uppfattning är rätt klar. Som vi ser det håller nämligen en spännande valfråga på att utkristallisera sig. På ena sidan (V och stora delar av S) står de som tycker att dagens äldreomsorg är bra. De gamla ska inte få välja. Inga privata alternativ oavsett om de ger högre kvalitet till ett lägre pris. Absolut ingen rätt för företag att fritt få etablera sig. Mot det står alliansen där de äldres rätt att själva bestämma är utgångspunkten. Det förutsätter att lagen om valfrihet får vara kvar och att man välkomnar de som vill etablera sig som privata hemtjänstföretag. Frida Persson (C) Anders W Jonsson (C)

Ungdomsarbetslösheten igen

Märkligt att just Kommunals företrädare inte tycker att LAS är något som helst bekymmer. Inom landsting och kommun sker stora neddragningar. De som får sluta är med få undantag ungdomarna. Medelåldern bland undersköterskorna på våra sjukhus är på grund av LAS närmare 65 än 25 men Kommunal tycker inte att det är något som helst problem. Samtidigt som Mats Hedbergs skrev sin debattartikel kom SCB med sin arbetskraftsundersökning. Den hade ungdomsarbetslösheten som tema och visade bland annat att i Sverige är risken för en ungdom att drabbas av arbetslöshet är fem gånger så stor som den är för övriga. I Tyskland är risken 1,3 gånger större för ungdomar. Det finns flera förklaringar till att det är så men att som Hedberg gör bortse ifrån den lag, LAS, som säger att när en arbetsplats ska säga upp anställda är det anställningstid och inte kompetens som ska vara avgörande är något märkligt. När sen Hedberg kritiserar att regeringen drog ner på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna hösten 2006 reducerar han sig till en socialdemokratisk valarbetare. I högkonjunktur ska inte arbetslösa gå på AMS kurser utan ta lediga jobb. I lågkonjunktur ska däremot de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna öka. Det är vad som sker nu. Under sossarnas tid vid makten 94 till 06 var det inte så. Den som tittar hur stor andel av de arbetslösa i Gävleborg som varit sysselsatta inom AMS ser att kurvan inte samvarierar med hög och lågkonjunkturer utan med valår. 1998, 2002 och 2006 ökade andelen sysselsatta inom arbetsmarknadspolitik. För sossar handlade AMS åtgärder om att minska den öppna arbetslösheten inför val. Frånsett SCB:s skrämmande siffror om ungdomsarbetslösheten kom förra veckan även siffrorna som visade att svensk fackföreningsrörelse inte på hundra år förlorat så många medlemmar. Inte undra på när LO ombudsmän tycker det är viktigare att slåss för det socialdemokratiska partiet än att värna sina unga medlemmar. Tänk om Kommunals företrädare istället kunde lyssna på arbetslösa unga och kanske även läsa DN debatt där fyra socialdemokratiska kommunpolitiker bönar och ber för en förnyelse av socialdemokraternas politik. De vill bland annat ersätta lagen om anställningsskydd med en lag om rätt till omskolning eller kompetensväxling vid arbetsbrist. Klokt tänkt! Tyvärr är väl risken att deras vädjan om förnyelse klingar ohörd då det viktigast nu verkar vara att tillsammans med Ohlys fd kommunister hitta en gemensam plattform inför valet. Anders W Jonsson ( c ) Magnus Svensson ( c )

Ungdomsarbetslöshet, svar till sossar

Tänk så duktiga socialdemokratiska riksdagsmän är på att gömma huvudet i sanden när det handlar om ungdomsarbetslöshet. Sverige toppar vad gäller ungdomsarbetslöshet i EU. Det har inte kommit sista året utan så har det varit in mycket länge. Vi har nu, efter en rejäl sänkning återigen samma nivå som när sossarna förlorade regeringsmakten 2006. Att då tro att man kan komma åt roten till problemet genom fler platser i kvalificerade yrkesutbildning, komvux, lärlingsutbildning och högskola är något pinsamt. De åtgärder som man föreslagit är det inget fel på. De minskar ungdomsarbetslösheten, men är inte svar på frågan varför Sverige är sämst i Europa. Regeringen har redan inrättat en Yrkeshögskola för kvalificerade utbildningar. Det finns alltså idag betydlig fler platser för eftergymnasial yrkesutbildning än när sossarna fick lämna regeringen. Antalet antagna till högskolan har också ökat kraftigt. Regeringen har redan tillfört en stor mängd lärlingsplatser. Det här är åtgärder som mildrar symtomet rekordhög arbetslöshet men som inte ändrar på orsaken till att Sverige utmärker sig med Europas högsta arbetslöshet. Det är för det första att vi på arbetsmarknaden har en lag, LAS, som går ut på att när arbetsstyrkan ska minskas ska invandrare och ungdomar sägas upp först. Den måste ändras. För det andra har vi en gymnasieskola som haft som mål att alla ska bli akademiker vilket resulterat i att 25% av eleverna slås ut och att de som gått program med yrkesinriktning inte har tillräckliga yrkeskunskaper när de är färdiga med sin utbildning. Nu kommer vi att få en ny gymnasieskola med tre olika inriktningar, en studieförberedande, en yrkesförberedande och en lärlingsutbildning. Skolan utformas utifrån elevernas önskemål och inte utifrån socialdemokratisk ideologi. För det tredje har vi, jämfört med andra länder, höga ingångslöner. Regeringen har försökt göra något åt det genom sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar. Socialdemokraterna och Ohly har lovat att arbetsgivaravgifterna ska höjas för ungdomar om de kommer till makten. Jag tror de flesta läsare förstår hur den förändringen kommer att påverka ungdomars möjlighet att få jobb. Ungdomar vill inte ha låga löner och obefintlig anställningstrygghet tycker sossarna. De verkar inte ha förstått att 25% av ungdomarna som idag vill arbeta varken har ett jobb att gå till eller något annat än månadslön från föräldrar alternativt socialbidrag från kommunen att kvittera ut.

Myggor

Sverige ska inte vara sämst i klassen

Debatt/Hudiksvalls Tidning Ungdomsarbetslösheten är ett stort svenskt problem. Även om den Gävleborg var högre april 2006 än den var i april 2009 så har vi en bekymmersam situation. Särskilt bekymmersam är den när man ser att Sverige är ett av de EU länder som har den absolut högsta ungdomsarbetslösheten trots att vi vad gäller den totala arbetslösheten ligger omkring snittet. Orsakerna till att Sverige har en hög ungdomsarbetslöshet har flera förklaringar. Lagen om anställningsskydd, LAS, bygger på att den som är senast anställd, oftast ung eller invandrare, först får lämna när tiderna blir sämre. Vi har inte lärlingsutbildning i samma omfattning som de flesta andra länder. Vi har dessutom förhållandevis höga ingångslöner för ungdomar. Det har regeringen försökt kompensera genom sänkt arbetsgivaravgift för unga, något som vänsterkartellen tydligt deklarerat att man ska ta bort vid ett maktskifte. Hur någon kan tro att höjd arbetsgivaravgift för ungdomar ska innebära något annat än at ungdomsarbetslösheten ökar är för mig obegripligt. LAS gör företag mindre benägna att anställa, vilket gör att färre jobb skapas. Dessutom gör den att i lågkonjunkturen är det de senast anställda som blir av med jobben, de är nästan uteslutande unga människor och människor med utländsk bakgrund som nyligen kommit in på arbetsmarknaden. Det är därför ungdomsarbetslösheten nu närmar sig 30 procent. Men även i en högkonjunktur innebär LAS mycket negativt. Människor byter inte jobb lika ofta i rädslan av att bli sist in, vilket gör att det blir färre jobb för unga att söka. LAS gör dessutom att människors arbetslivserfarenhet blir en väldigt avgörande faktor. Företag satsar hellre på säkra kort och unga utan erfarenhet sorteras därför bort i rädslan för att anställa ”fel” person. För att skapa ytterligare jobb för unga är det avgörande att det blir tillåtet att teckna individuella avtal istället för kollektivavtalet om man så vill. Då skulle unga kunna använda sina konkurrensfördelar. Vissa kan säkert tänka sig att jobba för lite lägre lön eller ta en veckas kortare semester för att få ett jobb, kunna flytta hemifrån och få den arbetslivserfarenhet som krävs för att söka nästa jobb. Den rätten förvägras man idag på grund av en benhård kollektivavtalsmodell. Som det ser ut kommer ungdomsarbetslösheten att fortsätta stiga under hösten. Det skulle inte behöva vara så. Om de politiska låsningarna kunde släppa kunde vi få en bred uppslutning bakom en ny politik. Mer lärlingsutbildning, förändringar av LAS och avtal som möjliggör lägre ungdomslöner skulle tillsammans med en konjunkturuppgång kunna vända utvecklingen. Sverige ska inte behöva vara sämst i klassen. Magnus Svensson (C) Söderhamn Anders W Jonsson (C) Hedesunda

Den (o)rättvisa vården

För en tid sen besökte jag Östersund. Där träffade jag en driftig lärare som startat en privat läkarmottagning. Dit kunde man ringa och få en tid samma dag. Eftersom han inte hade avtal med landstinget fick patienten betala 840 kronor för ett besök. Det måste vara överklassen i stan som har råd att komma till Din mottagning sa jag. Nej sa han, advokaten och direktören har kontakter. De får en tid hos landstingens doktorer, snabbt som ögat. Det är snarare den ensamstående mamman från Brunflo som efter att ha suttit i telefonkö till hälsocentralen får besked att hennes tvååring med förmodad öroninflammation tyvärr inte kan få någon tid. Oavsett om det är brödköer som i österuopas gamla socialistdiktaturer eller vårdköer som i Sverige är det antingen kontakter eller kontanter som gäller för att komma fram. Svensk sjukvård fördelas orättvist. Mer till de besuttna och mindre till arbetslösa och låginkomsttagare. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har beskrivit det i sin rapport den (o)rättvisa sjukvården. Gör man en internationell jämförelse inom OECD området så ligger Sverige dåligt till, i sällskap med USA, Mexiko, Finland och Portugal. I de länderna konsumerar överklassen förhållandevis mer läkarbesök än arbetarklassen. Den viktigaste orsaken till att Sverige har en orättvis fördelning av sjukvård är köerna. Inget annat land har anammat vårt kö system. En tysk läkare sa förundrat: Hur kan det komma sig att svenska patienter accepterar att vänta i månader på att få komma till specialisten, sen vänta på att få provsvar från undersökningar, vänta på att få komma till röntgen och slutligen vänta på behandling. I Tyskland kräver patienterna att få hjälp direkt. Träffa doktorn, ta proverna, göra röntgenundersökningen och samma dag få diskutera den fortsatta behandlingen med sin doktor. Samma sak slog mig när jag för någon månad sen tog min halta häst till ATG kliniken. Tid dagen efter jag ringt. När vi kommer till kliniken tas undersöks hästen, blodprover tas, röntgen görs, diagnos ställs, behandling ges varefter jag och hästen får med oss läkemedel hem. Det skulle inte behöva vara så. Genom att införa Vårdval i hela Sverige görs patienten till kung i primärvården. Det är patientens val av hälsocentral som gör att doktorn och sjuksköterskan får lön. I Stockholm har nyligen tre hälsocentraler fått stänga för att allt för få patienter valde att komma dit. I Stockholm får också två tredjedelar av patienterna tid inom 24 timmar. Socialdemokraterna är starka motståndare. Makten ska inte ligga hos patienten. Det blir bättre om landstinget får bestämma. Tydligt blir det också i valet till Europeiska parlamentet. En stor fråga i EU är om patienten ska ha rätt att välja att få sin behandling i ett annat EU land. För mig är det självklart. Den äldre kvinnan i Söderhamn med utsliten höft behöver få en ny. Hennes båda döttrar bor i Madrid. Hon vill gärna bli opererad där för att kunna vara konvalescent hos sina nära och kära. Hon ska fatta beslutet, inte landstinget. Det ären uppfattning som Centerpartiet delar med övriga Alliansen men så tycker inte socialdemokraterna. Det ska vara landstinget som bestämmer. Ett förhandstillstånd ska krävas från landstingsledningen i Gävle innan hon får packa sin väska och åka till Madrid. Allt för många år av socialdemokratiskt styre har satt sina spår i svensk sjukvård. Nu sker en ändring. Vi ska inte behöva vara det land där sjukvården fördelas mest orättvist. Anders W Jonsson ( c )

Svar till Niclas Lindberg

Ja Niclas, det fanns många tecken på hur sjukt dåligt den svenska sjukförsäkringen tidigare fungerade. Att det var sjukt kunde man se på att medan Finland under åren 1989 hade en konstant sjukfrånvaro på strax över 2% så ökade sjukfrånvaron i Sverige från 2 till 5,5%. Det var sjukt när sjukfrånvaron i Sverige varierade mellan 20 dagar och 77 dagar mellan olika nivåer. Sjukt dessutom när det var i Strömsunds kommun i Jämtland med landets friskast luft och vackraste natur som ohälsan var som störst. Fullständigt sjukt när en fotledsfraktur i snitt behandlades med 110 dagars sjukskrivning 1990 och 245 dagar 10 år senare. Helt sjukt när Sverige som med alla sätt att mäta har den friskaste befolkningen i världen hade de längsta och flesta sjukskrivningarna. Totalsjukt när fusket bredde ut sig mer och mer. De flesta medlemmar i Hells Angels var långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade! För sjuka att arbeta men friska nog att ägna sig åt brottslighet. En sjukförsäkring som fullständigt spårat ur får två svåra konsekvenser. För det första blir det dyrt för samhället. Mer och mer pengar går åt till att betala ut sjukersättning och förtidspensioner och kan inte användas till äldreomsorg, skola och sjukvård. För det andra och betydligt värre så drabbade det en massa människor. De hamnade i sjukskrivning som blev till långtidssjukskrivning. Fick ingen hjälp tillbaka och efter ett år var risken stor att man blev förtidspensionerad. Förtidspension vet vi är ett liv med knappa ekonomiska resurser och stor risk för ytterligare sjukdom och för tidig död. 140 människor per dag förtidspensionerades 2006. Helt sjukt! Fler och fler blev för några år sedan övertygade om att något måste göras för att få en fungerande och rättvis sjukförsäkring. En försäkring som garanterar rätt ersättning till den som på grund av sjukdom inte kan arbeta och som dessutom utbetalas i tid. Ingen tror att en sådan omställning är enkel för någon. Den är framförallt inte enkelt för alla de som hamnat i långa passiva sjukskrivningar. Jag känner och har kontakt med många som är i den situationen. Jag vet därför att allt inte är bra idag men jag är helt övertygad om att det är betydligt bättre än vad det var för några år sedan. Så Niclas jag är rätt säker på att färre människor kommer att skadas av sjukförsäkringen 2010 än vad som var fallet 2006. Anders W Jonsson ( C )

Svar till Jensen

Vore jag medlem i Handels skulle jag vara besviken på att min ombudsman verkar tycka att det var bra när Sverige hade världens friskaste befolkning men världens längsta sjukskrivningar. Att han inte ser att sjukskrivning är en behandling med biverkningar precis som läkemedel har biverkningar. Hans okritiska försvar för den mänskliga rättigheten att vara sjukskriven hur länge som helst är grunden till att den svenska sjukförsäkringen 2006 hade nått vägs ände. Varje dag förtidspensionerades 140 människor. Det var resultatet av Jensen och socialdemokratarenas naiva syn. Hans partikamrat Anna Hedborg, som hade regeringens uppdrag att ta reda på varför sjukförsäkringen havererat, skrev i sitt slutbetänkande: ”Sveriges extrema sjukskrivningstider är unika och det är också det faktum att vi saknar en bortre gräns för hur länge man kan uppbära sjukpenning”. ” Vi har inte funnit något som talar för att de långa sjukskrivningstiderna skulle ha några positiva effekter”. Jensens radar osanningar på varandra för att leda i bevis att det var mycket bättre förr. Han skriver ”Regeringen har kraftigt stramat upp möjligheten att söka sjukersättning”. Det korrekta är att inget gjorts för att begränsa rätten att söka sjukersättning. Däremot har Socialstyrelsen och Försäkringskassan tagit fram riktlinjer till läkarna för hur långa sjukskrivningstider som är rimliga vid olika sjukdomstillstånd. En rad åtgärder mot fusk har också vidtagits. Något som jag tror inte ens Jensen har något emot. Jensen skriver ”Det har blivit näst intill omöjligt att få sjuksersättning beviljad”. Antalet avslag på sjukersättning har ökat från 1,6% första kvartalet 2006 till 1,9% motsvarande kvartal 2009. Det innebär enligt miniräknare att 98,1% får sin ansökan om sjukersättning beviljad. Jensen skriver ”de pengar som regeringen satsar på rehabilitering går raka vägen ner i privata företags fickor”. Landstingen får i år 560 miljoner för rehabilitering av långtidssjukskrivna. Nästa år i stort sett det dubbla. Pengar betalas ut för varje sjukskriven som får rehabilitering. Den största reformeringen av sjukförsäkringen på 20 år har nu gjorts. Allt är inte bra men det mesta har blivit bättre jämfört 2006. Snart kommer en parlamentarisk utredning att tillsättas för skapa en sjukförsäkring som är stabil och förutsägbar. Hoppas att Jensen och Handels finns med i den diskussion med sakligt underbyggda argument. Anders W Jonsson ( c )

Privat sjukvård

Svar till Elisabeth Zetterström, ordförande för Sveriges privata allmänläkare. Det är medveten desinformation från Zetterströms sida när hon påstår att den nyligen beslutade möjligheten till ersättningsetableringar kan göra att Sverige tappar 200 allmänläkare. Jag är besviken över att inte hon som företrädare för privatläkare inte korrekt informerar om en viktig reform som kommer att öka det privata inslaget i svensk sjukvård utan bara tittar på den egna plånboken och kommer med direkta felaktigheter. De privatläkare som under regeringen Bildt tilläts etablera sig på nationell taxa blev under de socialdemokratiska regeringsåren så sakteliga kvävda genom en fast åldersgräns och förbud mot att vid pension sälja praktiken vidare. En av alliansregeringens många reformer för att öka mångfalden i sjukvården har därför varit att ta bort åldersgränsen för privatläkare och att ge dem möjligheten att sälja praktiken vidare vid pension. Ett undantag har gjorts. Det handlar om allmänläkare. De allmänläkare som arbetar privat enligt nationell taxa kan fortsätta göra det så länge de vill. De kan däremot inte sälja sitt etableringstillstånd vidare. Orsaken därtill är att beslut har fattats som i princip öppnar mycket stora möjligheter för allmänläkare att etablera privata mottagningar inom ramen för vårdval. Regeringens bedömning har då varit att för en fungerande primärvård är det bättre att de unga allmänläkare som vill etablera en privatpraktik gör det inom ramen för vårdvalet och inte genom att ta över en pensionerad allmänläkares praktik kopplad till nationell taxa. Det finns en grupp som är förlorare på det undantaget och det är förståss de pensionsmässiga allmänläkare som haft privatmottagning på nationell taxa. De kan inte få lika mycket betalt för sin mottagning när de väljer att sälja den. Jag kan därför förstå att många i den gruppen är besvikna. Att däremot hävda att regeringen tvingar alla allmänläkare på nationell taxa att övergå till vårdval är lögn. Att därför ställa frågan till den gruppen vad de gör om de tvingas in i vårdval och sen dra slutsatsen att Sverige förlorar 200 allmänläkare är bara dumt. Vore bättre om Zetterström sa som det var. Vi är besvikna över att inte likt andra privatpraktiserande kollegor kunna sälja vår mottagning vidare när vi går i pension. Vore ännu bättre om hon såg det positiva i den förändring som just nu sker inom svensk sjukvård där allt mer av den öppna hälso och sjukvården övergår i privat drift och bidrog positivt till att slåss för den utvecklingen. Alternativet till Alliansregeringens sjukvårdspolitik är nämligen mycket klar: Stoppa ersättningsetableringarna helt, återinför stopplagen, nej till vårdval och nej till ett ökat privat inslag i den svensk hälso och sjukvården. Är det vad de privata allmänläkarna vill ha? Anders W Jonsson ( C ) Barnläkare och politiskt sakkunnig på statsrådsberedningen

Dödshjälp

Jag har under mina mer än tjugo år som läkare fått erfarenhet av döende barn och vuxna. Jag har aldrig slagits av tanken att det skulle finnas behov av aktiv dödshjälp eller läkarassisterade självmord. Min erfarenhet är också att de läkare som arbetar med människor i livets slutskede, oavsett om det är vuxna eller barn, brinner av en vilja att förbättra vården. Det handlar om allt från effektivare smärtstillning till att på ett bättre sätt stötta de anhöriga. Ytterst en fråga om att förbättra kvaliteten i de sista dagarna och timmarna i livet. Däremot har jag aldrig hört någon kollega önska möjligheten att påskynda döden. Att tillåta läkarassisterade självmord har prövats. I den amerikanska delstaten Oregon finns möjligheten för läkare att skriva ut dödspiller. Sedan starten 1998 till 2007 har antalet recept och antalet genomförda självmord ökat stadigt med ca 300%, utan tendens att avta. Under 2007 hade ingen patient som fått recept genomgått psykiatrisk undersökning för att utesluta depression trots att en rapport konstaterat att 20% av de som fick recept med dödliga läkemedel led av depression. Senaste veckorna har vi dessutom fått en debatt om vad som är tillåtet inom sjukvården vid vård i livets slutskede. Det är viktigt att klargöra att det redan idag är det lagligt att avstå från att inleda livsuppehållande behandling och att som patient kräva att livsuppehållande behandling ska avslutas. Redan idag är det också lagligt att i vid vård i livets slutskede kraftfullt ångestdämpa, smärtstilla och ge sömnmedicin även om konsekvensen blir att livet blir kortare. Det tillgodoser det önskemål döende patienter har om att ej behöva lida. Däremot är det förbjudet att ge läkemedel i syfte att förkorta livet. Aktiv dödshjälp strider helt mot läkaretiken som den formulerats sedan mer än två tusen år. Vi ska alltid stå i livets tjänst genom att bota, lindra och trösta. När man motiverar läkarassisterade självmord med att det finns situationer där sjukvården ej klarat sitt uppdrag nämligen att i livets slutskede trösta och lindra smärta, oro och ångest så måste slutsatsen av dessa misslyckanden istället vara att förbättra vården i livets slutskede, inte att medverka till självmord. Får sjukvården som uppgift att bistå i att avsluta liv kommer allmänhetens förtroende för sjukvården allvarligt försämras. Det kan noteras att det inte är svårt sjuka, handikapporganisationer, funktionshindrade som förespråkar den aktiva dödshjälpen utan människor som möjlighen kan betecknas som anhöriga. Som frisk tjugofemåring blir lidande och sjukdom svårt att ta till sig och man begär då ett enkelt svar från samhället nämligen att få hjälp att avsluta sitt liv. Det visar också det tänkbara dilemma som svårt handikappade och sjuka skulle hamna i. Med hänsyn till de anhöriga känna sig tvingade att begära läkarassisterat självmord för att lindra lidandet för de nära och kära. Hur ska man vara säker på att det är den svårt sjukes vilja och inte de anhörigas outtalade önskemål. Läkarassisterade självmord också i direkt motsats till samhällets och sjukvårdens mål att minska antalet självmord. Låt oss förbättra vården i livets slutskede istället för passera en etisk och moralisk gräns som leder till ett sluttande plan. Anders W Jonsson barnläkare och politiskt sakkunnig ( c ) på Statsrådsberedningen

Bättre sjukförsäkring

Utvecklingen mot en fungerande sjukförsäkring går fortare än vad många trott. Oktober 2006 hade 554 000 människor sjuk- eller aktivitetsersättning. Endast 1 % av dessa kom någonsin tillbaka till arbetslivet. Dessutom hade ca 80 000 personer varit sjukskrivna i mer än ett år. De flesta gick sen vidare till sjuk- eller aktivitetsersättning (förtidspension). 140 per dag förtidspensionerades. Det här var följden av en i det närmaste oavbruten uppgång av sjukfrånvaron de senaste 30 åren. Sjukfrånvaron i Sverige var den högsta bland OECD-länderna, möjligen med undantag för Norge. Vi hade världens friskaste befolkning med världens längsta och flesta sjukskrivningar. Människor lurades lättvindigt in i sjukskrivningar som sen blev till långtidssjukskrivningar och slutligen i stort sett med automatik till förtidspensionering. Sjukskrivning beskrevs av många som att gå ned i ett svart hål. Ingen hjälp, ingen behandling, ingen rehabilitering och ingen kontakt med arbetsplatsen. Det var uppenbart för de flesta att något måste göras. Den socialdemokratiska regeringen hade också som ett resultat av hårt tryck från oppositionen tillsatt en utredning under ledning av den tidigare S ministern Anna Hedborg. Hon levererade efter valet 2006 en lång rad med förslag till förändring av sjukförsäkringen. Den stora omläggning som regeringen därefter gjort av sjukförsäkringen har hennes analys som grund. Det är glädjande att effekten nu är så tydlig. Senast visade det sig i att 20% färre ansökt om sjukpenning under första kvartalet 2009 jämfört med första kvartalet 2006. Orsaken är inte att färre fått avslag. Antalet avslag har ökat med 0,3%. Skillnaden beror på att vi svenskar fått en annan syn på vad sjukskrivning är till för. Förr hörde man ”jag ska till doktorn för att sjukskriva mig”. Så säger man inte idag. Dessutom förekom ”får jag inte semester så sjukskriver jag mig” liksom att ett bråk med chefen alternativt problem i äktenskapet kunde resultera i sjukskrivning. Sår är det inte idag. Vi vet att sjukskrivning bara är aktuellt om man inte kan arbeta på grund av sjukdom. Dessutom har Sveriges läkare fått ett delvis ändrat förhållningssätt till sjukskrivning. Det beror bland annat på att det nu finns tydliga riktlinjer för hur lång sjukskrivning som är medicinskt motiverat vid en viss sjukdom . Många läkare har också sett att på samma sätt som behandlingar med läkemedel har biverkningar så finns det också biverkningar med sjukskrivning. Den som går sjukskriven för länge drabbas nästan oavsett av grundsjukdom efter någon månad av sömnstörningar, nedstämdhet och koncentrationssvårigheter. Vad är då vänsterkartellens svar jo stoppa alla förändringar. Det var bättre förr tycks vara mantrat. Jag har svårt att se ett system med långa passiva sjukskrivningar som resulterade i 140 nya förtidspensionärer som ett mål att sträva mot. Istället kan vi snart vara i ett läge där sjuka människor får hjälp och stöd i tid och inte som tidigare skickas in i långa och passiva sjukskrivningar. Anders W Jonsson ( c )

SENASTE ARTIKLAR

Länklista

ARKIV