Jag är nog inte ensam om att blicka tillbaka på livet då man just fyllt 50 år. Personligen tittar jag i backspegeln ganska ofta – kanske till och med mer än genomsnittet – men det har aldrig riktigt varit på den här nivån. Nu har det gått två månader sedan min födelsedag och tankarna kring det förflutna fortsätter att komma och gå. Det är knappast första gången ni fått höra om detta, kära läsare, och det är med all säkerhet inte heller den sista.
Idag tänkte jag på mitt allra första jobb någonsin. Ganska snart efter gymnasiet började jag arbeta som städhjälp. Det var min mamma som ordnade jobbet åt mig. Då de flesta andra vänner började jobba i butik eller flyttade till en större stad för att jobba blev det städhjälp för mig. Utan att överdriva så tror jag att detta beslut var ett av de viktigaste jag någonsin fattat. Jag ska förklara just varför.
Redan som 18-åring hade jag en inställning om att jag ville arbeta med något fysiskt. Givet hur jag var lagd, vilka intressen jag hade och vad jag – i det långa loppet – ville göra med mitt liv tänkte jag att kontor nog skulle bli den mest troliga arbetsmiljön i förlängningen. Att därför ta ett jobb som städhjälp initialt skulle göra att jag fick min beskärda del fysiskt arbete. Jag tyckte väldigt mycket om det. Jag älskade att känna att arbetet som städhjälp kändes i hela kroppen. Efter att ha varit aktiv en hel dag kändes det som ett utdraget om än inte någon gång särskilt intensivt träningspass. Och träna gillade jag att göra.
Förutom den fysiska aspekten av städhjälp tyckte jag väldigt mycket om variationen i arbetet. Jag hade ett visst antal kunder som jag besökte varje vecka. Eftersom jag är en socialt lagd person blev jag ganska snart en både välkommen och integrerad del av verksamheterna. Under tiden som jag genomförde mitt jobb som städhjälp gafflade jag med de anställda på företagen. Vi utbytte erfarenheter och jag lärde mig mycket. Jag fick till och med några nya vänner genom jobbet, vilket såklart var en bonus.
Det blev ganska exakt 1,5 år för mig som städhjälp innan jag rörde mig vidare i livet. Vid det laget hade jag gjort ett gott intryck på företaget och det berättades för mig att jag var välkommen när som helst. Det togs tacksamt emot eftersom jag behövde ett arbete under somrarna när jag studerade. Så även om min tid som heltidsanställd städhjälp var över fick jag min dos av fysiskt och socialt arbete under somrarna sedan.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med denna text om min tid som städhjälp. Varför gräva i något som skedde för över 30 år sedan? Särskilt som det är ett uteslutande positivt minne av en tid som formade mig som vuxen människa. Kan någon av er svara?