Järnbrist till skogs

Det var något oförklarligt som gjort att Edwin gått ut ur huset och lämnat byn den där kvällen. Medan han gick mellan träden och undvek att få grenar i plytet funderade han just över detta. Varför han hade vaknat för att sedan gå iväg? Drömde han just nu? Han visste inte. Han hade inga svar.

I en glänta längre fram sken månljuset in och avslöjade en scen som tagen ur en saga. Han närmade sig långsamt med kvistar och löv prasslandes under hans skor. Det var någon som satt där, och kanske var den personen som hade lockat ut honom till skogs på något vis. Edwin hörde sig själv säga något lika oförklarligt som att han ens befann sig där:

  • ”Hur mår du?” sade han.

Personen tittade upp mot honom från bakom sin huva, suckade och tittade ner igen.

  • ”Jag har järnbrist” sa den.
  • ”Vad sa du?” frågade Edwin och personen tittade upp igen, nu med ett mer besvärat ansiktsuttryck än förut.
  • ”Järnbrist. Jag sitter här och mår ganska jävla dåligt för jag har järnbrist i kroppen. Hajar du?”

Edwin ryggade tillbaka något av den något mer ansträngda tonen som hans nya samtalspartner visade upp. Kunde han bli aggressiv? Och var det ens en han? Det var många frågor som lämnats obesvarade. Vad menade han med att han hade järnbrist?

  • ”Har du gått ända hit ut för att du har järnbrist? Det låter besynnerligt. Och hur kan du veta att du ens har järnbrist?” frågade Edwin, oroligt men märkbart nyfiket

Personen tittade upp igen. Han suckade, nu högre än någonsin. Som om han ville bli lämnad ifred med sin järnbrist och sin hela uppenbarelse. Som att gläntan var hans, på något vis.

  • ”Jag vet att jag har järnbrist eftersom en vän till mig sa att jag hade det. Angående att jag befinner mig här ute, på den här mossen, i den här gläntan. Det har ingenting med min järnbrist att göra. Däremot undrar jag; vad menar du med ”ända ut hit”? Utgår du från att jag kommer från din ny bara för att jag också är en människa?”

Det blev tyst i några sekunder innan främlingen tog till orda igen.

  • ”Säg mig, vän. Varför tror du att jag kommer från din by?

Edwin fick kalla kårar i nacken när han insåg svaret på frågan. Han andades in och svarade sedan varelsen med järnbrist:

  • ”Därför att… därför att alla människor jag någonsin träffat eller hört om kommer från min by”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *